K (Målsägande)

En fråga som ofta återkom på rättspsyk att du har väl inte fortfarande kontakt med K (målsägande). Många år efter att både  kontaktförbud odh hon försvunnit. Man kan fundera på vilken tanke de ville väcka med det. Jag har varit tydlig sedan tingsrättsförhandlingen där jag fick min dom att jag respekterar hennes vilja. Det har rättspsykiatrin så att säga inte reagerat på överhuvudtaget i deras författande till förvaltningsrätten, vilket var det huvudsakliga sätt dom förde fram sin inställning till hur (sjuk) jag var och hur min "vård" borde bedrivas. Det var tillvägagångssättet som kontaktförbundet tillkom, samt rättspsykiatrins och rättsstat övergrepp som jag försökte bekämpa och försvara mig mot och anklaga dom för. Jag försökte då förstå den hysteriska myndighets apparaten, som redan från början försökte mosa ner mig fullständigt,  och jag började allt mer oroa mig och fundera hur det inte kan vara rimligt utifrån K målsägandes intresse, eller någon annans för den delen.

Dvs när jag plötsligt blev av med bostad efter omfattande lögner från bostadsbolaget, hur jag därefter under lång tid inte fick tak över huvudet, hur jag därefter plötsligt blev intagen på en rättspsykiatrisk klinik och omgående bältad (trots att jag bevisligen varit lugn på både häkte och bältesrum sedan flera dagar tillbaka). Allt detta kunde omöjligtvis inte isoleras från tankar på den person jag från början sökt men inte fått tag på. Att då återkommande fråga om jag hade tankar på K eller som senare om jag hade  kontakt med K Målsägande, kan ju ses som ytterligare ett sätt att psyka en människa, som ju oavsett början av historien inte kommer att ha direkt mindre tankar på den personen, eftersom det skapade en utsatthet jag oftast inte själv kan greppa samtidigt som jag inte haft en ond tanke om personen jag försökt nå.

12 Års Väntan

Under 12 år så har tanken om att sanningen en gång ska komma fram, och något svar överhuvudtaget på att den s.k. "vården" ägt rum inom rättspsykiatrin i Stockholm gjort att jag på något sätt överlevt. Domen som ledde mig dit var en dom (som handlade om kontaktförbud utan hot eller våld och skulle gett någon månads fängelse). Under nära 2 år så kämpade jag även på remiterande mottagning efter rättspsykiatrin om ett svar vad som föranlett diagnos och bedömning om allvarlig psykiatrisk problematik. Fortsatt så blev det huvudet ner, undvikande, och inga svar alls. Det är omöjligt att förstå någon god intention i den behandlingen, och vem som helst borde inse att tanken på att få någon form av svar omöjligen kan släppas efter 10 års frihetsberövande och negligering av  sanning...

 

...Kommer redovis ytterliggare dokument snart för att undvika upprepning av att låtsas som ingenting.

Utskrivning 2024

Här kommer den utskrivande domen från rättspsykiatrin plus den ansökan om att vården ska upphöra som läkaren ansöker om. Även ett dokument om korrigering om missbruk tillkommer som annars missförstås av de flesta, speciellt av de som har varit I behov av recept på centralstimulerande preparat (även om korrigering innehåller en rad fel jag för närvarande inte har tid att kommentera).

Dessa ansökninar måste ske varje halvår, oavesett om ansökan hanterar upphörande av vård, eller fortsatt vård. Innehållet I de förvaltningsmål som hanterat mitt fall har dock mestadels innehållet kopierade upprepning, och självklart förändras några rader när en läkare inte anser det möjligt att försvara vården längre. I princip så tar deras insikter minst 2 år på sig innan det klarnar, med tanke på att mående/tillstånd hos patienten enbart handlar om att man ska nå målet att komma ut. Samma läkare har jag dock max haft under 1 år. Den informationen om minst 2 år frihetsberövad, får man av personal från början. Utslussningen I sig innebär den förändring för mående, det innebär att inse att man snart ska slippa förnedringen.

  

Uppsala FR 3462-24 Aktbil 1, Anmälan (läkares ansökan om upphörande av vård).pdf

 

Uppsala FR 3462-24 Aktbil 17, senare korrigering av uppgift om missbruk.pdf

 

Uppsala FR 3462-24 Dom 2024-06-13.pdf

Journaler från bältning och häktesjournaler

Trots att jag inte gjort ett väsen av mig på flera dagar på Kronobergshäktet (speciellt efter misshandeln där) så överfördes jag plötsligt till Helix rättspsykiatri i Huddinge. Redan på vägen dit blev man naturligtvis rädd för orsaken som ingen tydligen visste. (transportvakterna sade att det förmodligen var en utredning, men det var inte fallet). Istället möttes jag av ett sterilt rum med en bältessäng där jag länge satt tyst och väntade som för en vilja göra en skrämd. Efter att en flock personer kom in I rummet, varav den som kom att påstå sig vara läkare meddelade att jag var I behov av medicin, så protesterade jag mot det på det mest behärskade sätt en människa kan göra, genom att bla försöka få svar kring anledning och vad I nuet den grundade sig på.

Min första protest mot tvångsvård började vid just detta tillfälle, mitt första
möte med psykiatri överhuvudtaget, och gällde en behärskad invändning, givet situationenmot att bli tvångsmedicinerad. Att jag inte gjort ett väsen av mig på flera dygn och plötsligt befann mig i denna känslomässigt kalla miljö, både personal och interiört gjorde mig naturligtvis rädd. I detta läge så fann jag naturligtvis ingen annan möjlighet än att försöka få svar och samtidigt tro att ansvariga skulle inse misstaget att jag överhuvudtaget befann mig där. Journalerna stödjer i stora drag min berättelse. Det finns ingenting i journalerna som stödjer en lagenlig bältning. Alltså att jag skulle utgjort en omedelbar fara för mig själv eller annan.

I princip kan man säga att motsatsen till det förelåg. Journalerna incinuerar någon slags subjektiv uppfattning om "underliggande aggresivitet". Kanske har dom någonstans underfattat situationen de satt mig i, och tyvärr inte gjort mig aggresiv, men kan anta att jag egentligen är rädd men inte vågar visa det. Då är ju ett antagande om "underliggande aggresivitet" en förståelig position att inta för den som vill genomföra övergreppet och nästan kunna komma undan med det..

Läs journalerna från mitt första möte med psykiatri och denna bältning här (Rättspsyk journal inledande bältning (december 2013) - MED KOMMENTAR AV PATIENT.pdf), här följer journalerna från kriminalvården som visar på det jag sagt vad som hände strax innan (Kriminalvårdendagantecknigar från 2013-MED KOMMENTAR AV PATIENT.pdf). Båda innehåller mina kommentarer I marginalerna. Båda dessa dokument har bifogats till ärendet I patientnämnden men av något oförståelig anledning har de inte följt med i klagomålet utan uppges nu skickas först när mitt svar på rättspsykiatrins yttrande skickas in.

Och vad för insikter har rättspsykiatrin själva om anledningen till 10 års övergrepp

Jag var rätt stressad på flykt från helvetet på Löwenströmska när jag började skriva på denna blogg. All anledning att vara förbannad, och därför något kanske det första inlägget var innehöll lite av en  underdrift om att ingen skulle höja på ogonbrynen för vad jag gjort, någon skulle möjligtvis höja lite på ögonbrynen. Det är ett påstående som förvisso kan utvecklas om man vet vad jag under tiden var utsatt för från de som påstått så oerhört mycket, om ingenting relevant,  för att misshandla, tvångsvårda och plåga mig under väldigt lång tid utan en enda relevant förklaring under 12 års tid. Man kan ifrågasätta om de som tagit sig makten att bedöma mig vara i behov tvångsvård o  frihetsberövande, haft utbildning över grundskole nivå. De kan I alla fall inget om utredningsmetodik, eller när det finns behov att överhuvdtaget inleda utredning om allvarlig psykiatrisk problematik.

Jag hade under en längre tid (år före händelserna) haft ett ärende hos LÖF som blev ett domstolsärende angående negligering av faktiska somatiska besvär inom region stockholm, Efter det blev jag av med bostad, hade sällan pengar och var beroende av andra (min hemkommun struntade I mina rättigheter under de första 3 månaderna, följande 3-6 månader var också mer eller mindre kaotiska gällande bostad). Att jag sökte människor för att få en stakare röst och trygghet gav oro eftersom svaren även där var svåra att nå. Efter den inledande oprovocerade bältningen (mitt första möte med psykiatri/rättspsykiatri där bältningen enbart var ett svar på att jag behärskat försökte ifrågasätta deras bedömning att jag behövde deras injektioner) så kan förvirringen blivit stor kring alla som kände till något om det. Kanske trodde någon till slut att jag var farlig, vilket på olika oförståeliga sätt incinuerats i journaler av bedömare för att få anledning till att fortsätta sin omotiverade och grymma behandling.

Detta (länk) är mitt nuvarande klagomål mot rättspsykiatri vården I Stockholm till patientnämnden I saken som inlämnade 10 juni.

Och det svar jag fått från rättspsykiatrin är dessa rader (yttrande1+ yttrande2). Efter att rättspsykiatrin spenderat långt över 15 miljoner på att skada mig under ca 10 år, (innefattar dock enbart slutenvård/inlåst, då kostnad för slutenvård per dag och patient är ca 6000-9000kr). Påföljden vad gäller frihetsberövande skulle kunna motsvara ett straff för en mördare. I princip alla föredrar dock fängelse, istället för fysisk kränkning och icke tidsbestämt straff, vilket innebär en form av gisslansituation där man själv ska förhandla sig ut ur en läkare abnorma fantasi om att ha någon form av rätt att bestäma om klienten, utan att medicinsk misstanke någonsin konkretiserats. Efter att rättsspsykiatrin skickat ovanstående svar finns ingen trovärdighet att de undersökt någonting om saken. Att författa dessa svar får man anta tagit mindre än 3 timmar. Och således kostat under en 1 promille av kostnad att bedriva sin tidigare verksamhet mot mig. Man vet inte vad för material de tittat på, de har inte svarat på frågorna och de har undvikit de värsta övergreppen.