Jag var rätt stressad på flykt från helvetet på Löwenströmska när jag började skriva på denna blogg. All anledning att vara förbannad, och därför något kanske det första inlägget var innehöll lite av en underdrift om att ingen skulle höja på ogonbrynen för vad jag gjort, någon skulle möjligtvis höja lite på ögonbrynen. Det är ett påstående som förvisso kan utvecklas om man vet vad jag under tiden var utsatt för från de som påstått så oerhört mycket, om ingenting relevant, för att misshandla, tvångsvårda och plåga mig under väldigt lång tid utan en enda relevant förklaring under 12 års tid. Man kan ifrågasätta om de som tagit sig makten att bedöma mig vara i behov tvångsvård o frihetsberövande, haft utbildning över grundskole nivå. De kan I alla fall inget om utredningsmetodik, eller när det finns behov att överhuvdtaget inleda utredning om allvarlig psykiatrisk problematik.
Jag
hade under en längre tid (år före händelserna) haft ett ärende
hos LÖF som blev ett domstolsärende angående negligering av
faktiska somatiska besvär inom region stockholm, Efter det blev jag
av med bostad, hade sällan pengar och var beroende av andra (min
hemkommun struntade I mina rättigheter under de första 3 månaderna,
följande 3-6 månader var också mer eller mindre kaotiska gällande
bostad). Att jag sökte människor för att få en stakare röst och
trygghet gav oro eftersom svaren även där var svåra att nå. Efter
den inledande oprovocerade bältningen (mitt första möte med
psykiatri/rättspsykiatri där bältningen enbart var ett svar på
att jag behärskat försökte ifrågasätta deras bedömning att jag
behövde deras injektioner) så kan förvirringen blivit stor kring
alla som kände till något om det. Kanske trodde någon till slut
att jag var farlig, vilket på olika oförståeliga sätt incinuerats
i journaler av bedömare för att få anledning till att fortsätta
sin omotiverade och grymma behandling.
Detta (länk)
är mitt nuvarande klagomål mot rättspsykiatri vården I Stockholm
till patientnämnden I saken som inlämnade 10 juni.
Och
det svar jag fått från rättspsykiatrin är dessa rader (yttrande1+ yttrande2). Efter att rättspsykiatrin spenderat långt över 15 miljoner
på att skada mig under ca 10 år, (innefattar dock enbart
slutenvård/inlåst, då kostnad för slutenvård per dag och patient
är ca 6000-9000kr). Påföljden vad gäller frihetsberövande skulle
kunna motsvara ett straff för en mördare. I princip alla föredrar
dock fängelse, istället för fysisk kränkning och icke tidsbestämt
straff, vilket innebär en form av gisslansituation där man själv
ska förhandla sig ut ur en läkare abnorma fantasi om att ha någon
form av rätt att bestäma om klienten, utan att medicinsk misstanke
någonsin konkretiserats. Efter att rättsspsykiatrin skickat
ovanstående svar finns ingen trovärdighet att de undersökt
någonting om saken. Att författa dessa svar får man anta tagit
mindre än 3 timmar. Och således kostat under en 1 promille av
kostnad att bedriva sin tidigare verksamhet mot mig. Man vet inte vad
för material de tittat på, de har inte svarat på frågorna och de
har undvikit de värsta övergreppen.
