Under sjukdom eller bostadslöshet är det naturligtvis en trygghet om familj stödjer en tills dess att situationen löser sig. I ett samhälle med socialt skyddsnät som Sverige, bör ju det kunna ske via dessa kanaler. I annat fall har man redan fått hjälp från familj i den utsträckning dom förmår, fram tills den rättsliga verkligheten nått myndighet som kommun och sjukvård. Under den omständighet att dessa fallerar (att sjukvården man borde få vård från struntar i en somatisk nedsättning som funnits sedan före vuxen ålder) som i sig leder till ekonomiska problem och bostadslöshet, blir ju sådant stöd en säkerhet för överlevnad.
Om man under sådana omständigheter istället blir påhoppad av anhörig om vilka orelaterade problem man har under irriterande agitation, istället för förståelse för att man haft problem under lång tid och äntligen fått hjälp för dem. Eller ifrågasätter att man fått rätt hjälp utan att kunna förklara på ett logiskt, rimligt eller med någon tendens till att vilja lyssna eller inta vad det gäller, så blir trycket på ens nerver extremt irriterande.
Och det hela slutar med att man blir anklagad av rättsstaten för att försöka nå denna tjej (utan att lyckas) så som ett brott (brott där målsägande kan ha haft liknande omständighet av stress och som förmodligen förstås bäst av målsägande själv). Vill understryka att denna text icke ska relateras direkt till omständigheten av rättsfallet där jag fortfarande är helt ovetandes om alla felaktigheter i förundersökning. Gärningsbeskrivning i det som blev åtal är dock inget i sig jag kan bedöma som osann men jag mötte ju aldrig målsägande. Bedömning om allvarlig psykisk sjukdom är däremot med 100% säkerhet en definitiv felaktighet som inte kan ha tillkommit med lagliga avsikter/metoder.
Idag, eller rättare sagt för några dagar sedan, nu när man under en tid inte mått bättre på 12 år, efter att sedan 2 år blivit släppt från tvångsvård och medicin så får man istället dessa angrepp från samma person som började göra anmälningar för ca 15 år sedan. Angrepp som förminskar ens person och sina möjligheter.
För någon dag sedan så får man istället igen besök av polis om att samma anhöriga anser sig ha anledning att vara orolig för en. Trots att polisen snabbt insåg att det inte fanns någon anledning till oro så ger det rädsla för nya grymheter från psykiatrin. Det ger sorgliga minnen och frågan man ställer sig är om oron från denna anhöriga i sig gäller den utökade frihet, både juridiskt, medicinskt och från honom själv som jag haft mer distans till och som aldrig lyckas angripa problemet för vad det är. Att några har gått ett ärende inom utredande myndighet och rättspsyk vården som inte har med kunskap (medicin, psykologi, eller någon annan kunskapskälla om människan med goda avsikter) att göra överhuvudtaget. Utan istället inlett med att vid första möte se möjlighet att bälta för att skada (någon annan möjlighet är helt utesluten att förstå utifrån lag, och även även utifrån journaler, se nedan).
Vid besök av polis häromdagen så insågs dock snabbt att de inte hade anledning att gripa in, rättspsykiatrin och psykiatrin har under 12 års tid aldrig lyckat formulera ett skäl där kunskap och verklighet kopplas samman på något sätt. Rubriker som anger diagnoser och korta uttryck förekommer trots att det gäller psykiatri under observation på slutenvård.
Med tanke på vad jag förklarat i text flera år efter att rättspsykiatrin inlett sin chockbehandling (text är lättast, mest korrekt och minst känslosamt under trycket av någon som kan frånta en alla ens rättigheter enligt korkad lag och obegriplig praxis).
Det skulle naturligtvis under hela denna tid varit önskvärt med stöd från sin omvärld. Jag kan inte förstå vad det är som gör att familj och andra isolerat sin förståelse och undanhåller sig från kontakt och nästan verkar önska att något av de "psykiatriska bedömningar" som skett på dessa institutioner haft någon som helst sanning i sig. Det kan ju vara tryggt att förhålla sig så som att dessa institutioner fungerar som övriga samhället, bara lite dåligt, bristande kvalitet. Du kommer förmodligen inte gå in på sjukhusen och kontrollera.
Jag menar, förvisso, att t.ex. den sömnsjukdom jag levt med obehandlad under lång tid, och bostadslöshet leder till en sämre psykisk hälsa. Men jag hade kontakt med verklighet och hade inga problem att föra vettiga samtal med alla som hade ett annat intresse än att anklaga (i alla fall om jag fått någonstans att sova under natten). Inget i det kan ju få en att tro att man ska behöva genomlida 10 års vansinnes behandling.
Rättspsykiatrin sett av de som undersökt den har förklarat den vara till stor del en helt misslyckad verksamhet. Många brukar dock få anhöriga som stödjer en (min uppfattning), vilket dock leder in dem på egna psykiska problem av hopplöshet. Säkerligen finns många som distanserar sig också.
Att det verkar som familjen jag växte upp i fortfarande verkar leva i den föreställning att något av denna tvångsvård varit nödvändig, eller lett till något positivt är för underligt. Att man dessutom saknade stöd för att ta ut sig ur bostadslöshet, de månader det förekom, och därav att sökandet efter tjejen (målsägande började) blir en kännbar påminnelse om hur det började.
Det ska på inget sätt frånta ansvar för de som dömde mig till 10 år, den rättspsykiatriska utredningsenheten och de läkare som inte läste det som påstås vara en utredning om psykisk sjukdom (RPU), eller de läkare som inte ens läst RPU, eller undersökt mig "patienten".
Man kan däremot förstå chocken för den som vågar titta på sanningen om dessa verksamheter. Den kan förmodligen ge apati hos sådana som ser att det sker helt utan anledning, ännu mer om det sker hos närstående, personer man gillar.
Att fysiskt och psykiskt våld i hem och på gatan orsakar ohälsa och oro hos befolkning talas det om. Men detta omisskännliga och systematiskt institutionaliserade skada på människor, från organisationer som verkar önska total kontroll över individer som ofta knappast utgör någon fara alls i samhället borde anses vara minst lika allvarligt. Det är helt overkligt från insidan (även p.g.a. antipsykotisk medicinering’). När man kommer tillbaka till sitt normala tillstånd och ser det, är det nästan som chocken kommer en gång till.
Tanken på alla dessa som lider i onödan under dessa institutioner får en att känna som att en gisslan och utpressnings situation pågår. Psykiatri läkare, som har en orubblig och långtgående maktställning att ta ifrån människor alla rättigheter. Jag vet inte varför någon som känner till den omständigheten och mår dåligt eller känner sig svag, skulle vilja träffa en sådan. De flesta känner inte till lagen, eller vilka konsekvenser det kan få när det är som värst. Eller varför någon som begått ett brott som inte närmar sig det dom rättspsykiatrin själva utgör, det mest grymma man kan tänka sig. I en demokrati är det inte rimligt. För mig är det knappt tänkbart att det kan hänga ihop.
Den rättsliga kontrollen utgörs av 20 min rättegångar, advokaten får betalt för 1 timmes förberedelse, det finns en sakkunnig som i 99% (statistik enligt SVT och enligt alla jag mött) av faller upprepar det ansvarig läkare sagt, den sakkunniga får betalt för ca 1 timme. Beslutet gäller i LRV 6 månaders förlängning av slutenvårdd, under LPT 4 veckors förlängning av slutenvård.
Frihetsberövande enligt lag kan i en demokrati inte utgå från en människans påstådda uppfattning om någon annan. Utan sådant grundar sig på korrekta, preciserade utredningar som blir offentligta (möjiga att undersöka). Kostsamma, men värt sitt pris för att faran bevisligen var så uppenbar. Situationen idag är snarare att priset som förhandlas om, är huruvida sanningen om de brott som pågått på dessa sjukhus institutioner ska ha möjlighet att framträda i ljuset.
Kolla om svenskan i detta text är bra, jag är trött och alltid lite osäker, men han som tidigare jämt anmäler påstår alltid att det är svårt att förstå vad jag menar i text.
Läs om hela haveriet i hela bloggen med den egna domänen rpsykiatri.se . Bloggen påbörjades 2019 då jag hade förlorat hoppet om att komma ut från rättspsykiatrin alls och därför flydde utomlands.
