Efter jag utsattes för fysik
och psykisk tortyr vid mitt första möte med psykiatri mottagning I
mitt liv, vilket I sig var helt chockerande att jag hamnade där (rättspsykiatri Helix i Huddinge, se inlägg med länk till journal med mina kommentarer från 23 aug nedan).
Ingen information varför jag skulle dit, ingen händelse som kan
kopplas till transporten dit. Jag hade varit super lugn I dagar,
medans jag några dagar tidigare protesterat mot vad jag uppfattade
som kränkningar (inget våld, inget hot mot någon personal på
häktet som kan tas på stort allvar, utan borde tolkas som ganska
naturlig affekt av situationen).
En
helt oprovocerad bältning som inte har ett enda lagligt skäl,
varken enligt mig, eller om man utgår från vad personal skrivit I
journaler eller yttranden. Inte ett enda.
Trots detta dröjde det knappt 2 år innan jag anmälde till IVO. Främst p.g.a. rädsla, rädsla som inte infunit sig om inte allt i omgivningen (rättspsyk avdelningar) sedan bältningen inträffad hade pekat på samma systematiska repressiva kultur där frågor eller att man misstänker fel I behandlingen, direkt ger mothugg. Om inte I läkarens ord direkt, så I journaler, yttringar I permissionsansökningar, eller framfört till det som utgör ens individuella personal team.
Det värsta I behandlingen är dock fortfarande tvångsmedicin och gisslansituation, alltså att man är frihetsberövad på obestämd tid, eller rättare sagt den tid som läkaren bestämmer. Den situationen gör att man inte vågar framföra allt för skarp kritik till en myndighet för man vet inte vart det landar hos den som verkligen beslutar (läkaren). Man måste ha hög tilltro till myndigheten för att tro det istället till slut ska ge motsatt effekt. Nyheter om IVO framför oftast deras oförmåga. Dessutom är intellekt och ork så pass nedsatt av mediciner, att man av den anledningen ännu mindre har den kraften. Utöver detta kommer kanske den mest inskränkande regeln av alla, vad gäller att ha rättskapacitet eller förmåga att göra sig hörd. Att man inte fick ha dator eller smartelefon på rummet. Det kom dock att ändras kring 2019.
Trots det så såg jag till att anmälan om bältningen kom in (2015) till IVO inom den tid då dom enligt lag måste inleda en granskning (inom 2 år, vilket är absurt). Jag tänkte att en myndighet åtminstone inte kan se det uppenbara felet I denna grotekska handling.
Jag framförde ärendet så mjukt som man bara kan göra när man intar lobotomerande medicin, inlåst I en byggnad man när som helst skulle vilja lämna inom om en kvart, om man varit där enbart för att ha varit tvungen att utföra ett ärende. Anmälan innehöll dock alla detaljer om förloppet I situationen. Min berättelse om att jag varit lugn styrks utav journalen som är I direkt anknuten till tidpunkt för händelsen. Inget I journalen tyder på att jag på något sätt varit en fara för mig eller andra (lag om när krav för bältning uppnås ska vara “omedelbar fara”). Det går aldrig något larm eller liknande. Allt sker efter att jag transporterats dig och inget tyder på något annat än att jag inte gjort ett väsen ifrån mig i kriminalvårdens anteckningar. (se beskrivning och alla journaler i inlägg från 23 aug).
Det sker en rad journalskrivningar som incinuerar någon slags "underliggande aggresivitet", vilket mer låter som att läkaren förstår att man ogillar dom när dom besämmt sig för att misshandla en.
Med andra ord hade jag trots allt en relativt hög tilltro till att en utredande myndighet skulle se detta. Anmärkningar, eller en rapport om avsevärda brister i hantering. Naturligtvis helst se indragna legitimationer och en åtalsanmälan till åklagare.
Men
nej, I beslutet står att “Den medicinska bedömningen inför
tillämpningen tvångsåtgärder vid Rättspsykiatri av Vård
Stockholm under december 2013 var adekvat.”
Den enda motivering som
berör beslutet angående bältning är följande:
“Han
vägrade inte heller att ta emot medicin (det jag angav I
anmälan). Uppgifterna i patientjoumalerna stämmer inte på denna punkt, och det står ord
mot ord.”
Krav för att bältning ska få genomföras framgår dock av 19 § lag om psykiatrisk tvångsvård (även tillämplig på rättspsykiatrisk vård): “Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande anordning. Hälso- och sjukvårdspersonal ska vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd.”
Någon får gärna informera mig om hur jag skulle kunnat vara en omedlebar fara för mig själv eller annan utifrån de uppgifter som finns I journalen, vilken är den handling som IVO:s beslut utgått ifrån.
Vilkoret om att personal skulle närvara under bältningen uppfylldes inte, för det mesta låg jag där ensam och fick panik I olika omgångar. En ssk kom och gick några gånger, hon har skrivit I journalen att jag fick “panic”.
En sak som jag däremot inte anmält alls, förmodligen för att det fasansfulla (bältesläggningen) hände innan det andra inträffade, var att IVO riktar kritik mot hur beslut tagits avseende den avskiljning som skedde efter bältningen. I flera dagar låg jag, åt, och sov I det avskalade bältesrummet. Jag undrade och frågade personal varför under tiden. Jag bad åter om att få en lagbok och att tala med min advokat. Inget besvarades på ett rimligt sätt (om advokat ens hade möjlighet kommer jag iofs inte ihåg). Att någonting av den avskiljningen skulle ha en laglig grund finns inte heller.
IVO kritiserar dock enbart hur beslutet inte angivit bestämd tid för hur länge avskiljning ska pågå, samt att det inte är tydligt om personundersökning genomfördes av samma läkare som beslutade om avskiljningen. Någon får gärna informera mig om var denna tydlighet finns I journalen när det gäller bältningen. (journalerna finns att hämta I inlägg 23 augusti).
Mina kontaktuppgifter är: magnuseliasson2@live.com, tel: 0707 100 704 om det fungerar nu, Signal: mag.466,
Här är min anmälan och efterföljande beslut från IVO (Om bilder inte fungerar, finns pdf här:
