Fick tvångs injektioner i 10 år utan minsta indikation. Möjligtvis mer än att jag blev rädd när det första och lugna mötet med psykiatri var att jag skulle bältas, så som att jag inte skulle förstått jag var tvungen att ta den, när ca 8 personer brottade ner en, från det att jag satt på sidan av bristen (total chock). Jag kom ut efter en vecka ungefär, slutade ta mediciner och mådde bättre efter några dagar. Blev sen dömd när jag försökte reda ut vad som hänt mig och en person jag jag behövde nå, blev kvar i 10 år med tvångs injektioner.
Medicinen får en att acceptera så mycket att man känner sig sorgligare och sorgligare inombords på ett sätt som inte kommer ut. Nu efter att ha varit utan medicin i typ 2 år mår jag bara bättre och bättre ju mer hjärnan anpassar sig efter verkliga känslor.
Hjälp för PTSD är det som bör vara målet för den som blivit felbehandlad med skadliga preparat istället för något som faktiskt hjälper.
Vad läkarna som påtvingar människor dessa behöver för hjälp vet jag ej, allt fler inser nog snart att många av dessa s.k. läkare/psykiatriker bör åtalas.
Olika naturligtvis men jag själv skulle inte förstått hur bra jag kunde må bara jag blev av med deras medicin, även om det dröjde några månader. Nu återstår att få sådan medicin man själv väljer och inte "pappa" läkaren. Dvs verklig vård.
Jag vet inte vad andra känner, men i mitt fall är det mycket tydligt att det kan röra sig om att dölja brott som de själva eller kollegor har begått (eller andra med positioner/pengar).
En sak är säker, som fri människa kommer jag inte fysiskt närma mig en psykiatrisk mottagning i ett land med liknande regel praxis igen.
