Min upplevelse på vad jag var på jakt efter 2013 (mer än sanning om vad som nyss hänt), sanning om gamla minnen då man hade tak över huvudet. Sanning om varför bostadsbolaget vräkte en, eller man inte fått stöd medicinskt eller ekonomiskt, eller varför det sistnämnda ens skulle behövt hända. Allt detta förändras tillsammans med hur repressiva åtgärder tvingar in en I ett snävt utrymme, och möjligheten att få tanken att vara koncentrerad och lugn. Hur stressande det än var att vara utan bostad, så fick jag emellanåt frid I tanken för kontemplation, ansatser till prioriteringar. Helt enkelt för att jag fått fungerande preparat och en läkare som verkade besjälad av att hjälpa en. Sedan kanske man inte hann allt man borde för jag var tvungen att flytta på mig, I bästa fall till ett nytt hotell. (Biståndsgivarna såg till att jag de första månaderna bara hade bostad enbart enstaka nätter I veckan, men det slutade med att de hellre betalade hotell för 18000/mån än att från början betala de 6000/mån för lägenhetshyra jag istället blev vräkt ifrån (+ ca 15000kr obetald hyra pga socialtjänsten I sig, när de inte beviljade bidrag pga jag levt 50% över norm, under tid jag levde på arv, dvs 50% över existensminmum)) under tiden jag sökte vård eller stöd från försäkringskassan.
När iskalla människor med nålar och kidnappningar (*1-fotnot) följde (var det polisen eller den oroliga läkaren som hade intresse av detta, 4 poliser, 1 läkare, ingen psykiatri personal I övrigt), blev det betydligt mer pressandes och ofta rätt olidligt. Som tur var började jag strax därefter få en mindre ersättning för att bo alla nätter I vecken men på hotell, vilket innebar många flyttar till olika erbjudanden. Det finns under tiden, ingen bedömare som med en längre mening någonsin lyckats förklara något som skulle tytt på att jag var oförmögen att ta hand om mig själv. Men jag hoppas man kan förstå att vissa misstag kan begås när man blir jagad på detta vis. Att målsägande enligt uppgift jobbade eller nyligen hade jobbat på rikspolisstyrelsen ökade känslan av att det fanns risker att oroa sig för.
Att orättfärdig behandling återför mig till kärnan av värderingar om likhet inför lagen är naturligt, åtminstone för mig. Att några agerar så till synes desperat för att jaga mig utifrån vad de främst påstår vara medicinska bedömningar, gör inte min ursprungliga tanke om något mer fridfullt inte direkt mindre angelägen. Att målsägande skulle känt sig ofredad av mig behöver inte vara osant. Frågan är bara var jag skulle hitta kraft I den tanken under rådande jakt (även om jag ofta även funderade på den saken).
Jag försökte stämma ut mig med olika bekanta inklusive målsägande, eftersom jag uppenbarligen hamnat I det som domstolar brukar kalla för trångsmål. Jag blir utsatt för ett massivt förtal, främst från psykiatri (rättspsykiatri) där man inte kan finna kopplingar till verkligheten, inte om man läser journaler, inte om man frågar, för då blånekar dom om att veta något om något om mig eller de diagnoser de arbetar med. Även förundersökning till brottsmål och kontaktförbud innehöll så mycket bisarra fel att man blev ännu mindre tillfreds med situationen.
Jag yttrade vid RPU utredning (under det totala 80 min av samtal som utfördes) att kanske målsägande var utsatt för någon tvångsvård, eller annat trångsmål, som gjorde att hon kände sig mer otillräcklig att prata med mig direkt. Eftersom jag inte fått tag på henne, när jag sökte henne. Det innebar naturligtvis att läkaren (psykiatriker) tog tillfället I akt och faktiskt antecknade detta tillsammans med spekulation och snabb slutsats om vanföreställning. Den övriga redogörelsen från mig som balanserar förståelse för hur jag faktiskt resonerat och som uppgick till minst 20 ggr den förstnämnda uppgiften, nämns inte. För det för inte psykiatrikern till sitt mål. Borde man inte då ifrågasätta uppsåt hos utredare?
Att man blir otillräcklig av att prata om något har åtminstone jag känt under många år under påföljden, att man har svårt att berätta om en extrem situation man varit med om när det samtidigt pågår en bedövande medicinering som gör en svagare. Eftersom jag av oförklarlig anledning fått vänta i 15 år på att få en sömnutredning som till slut hjälpte mig, så har jag fått anledning att tänka kring sjukvård oavsett. I barndom hade jag några anfall av barnepilepsi och fick medicin för det fram till jag var ca 16 år eftersom det växer bort. Redan då talade neurologer om sömnsjukdomar, utan att göra något åt det.
Fortsatt besvikelse på vårdcentraler vid försök till remiss gav ytterligare utanförskap. Det har tidvis resulterat I sämre kontakt och även osämja med andra, då lager av andra besvikelser tillkommit. Jag har vid något tillfälle därav betett mig klantigt mot henne också, sagt saker jag inte borde osv, varit störig när vi stötte på varandra, när vi båda bodde I Uppsala, p.g.a. av att jag känt mig sviken vilket inkluderade vissa vänner. Det skedde efter att jag hade sökt mig till henne en tid, men hon började allt mer stötta ifrån mig (början av 2000-tal). Jag hade efter den tiden försökt glömma detta inklusive en del gamla vänner, delvis gemensamma.
Mitt liv hade sedan efter gymnasiet dels varit positivt i den utsträckning man orkade och hade gemenskap med vänner, men en känsla av utanförskap att bli helt fråntagen tron på att få hjälp för faktiska problem med sömnighet hos vårdsystemet. Tidvis var jag bättre genom träning och en underdog känsla av att skita I vårdsystemets totala brist på att vilja göra någon utredning (tyvärr gick jag dit ändå för vissa saker, hade man skitit I det också hade förmodligen resultatet blivit lyckligare och rikare, en viss andel av befolkningen vet hur).
Men att växa upp med en barnepilepsi och årliga besök för medicin och utredning hade väl fått in mig på den banan att den allmänna vården finns för de som behöver, I den utsträckning de behöver, och för att undvika undergång, arbetslöshet, olyckor, eller för den delen att I övrigt undvika onödiga och extremt utökade kostnader. Min erfarenhet och berättelse tyder åtminstone på att man försökt göra tvärtom. Kanske någon ville hämnas på politikerna för att de som läkare inte fick som de ville :). De som har så lite makt att åsidosätta de mest elementära rättigheter :). Eller så är det tvärtom eller både och.
Däremot har psykiatriker och psykologer ganska intensivt hävdat att jag påstått sådant (som tex “säger att han är utsatt för konspiration” vilket jag aldrig varit I närheten av att påstå eller ens incinuera). Jag har I viss, eller rättare sagt mycket sammanfattande, uttryckt spekulationer om det jag ifrågasatt och försökt utreda själv. Kanske har de missuppfattat min tendens till att tänka om saker jag behövt och fortfarande behöver ha svar om, som en tendens till konspirationer. Det är 2 mycket olika saker, med dessa bedömare verkar inte kunna skilja på mycket. De kan inte skilja på tex fakta som bekräftats, fakta som är sannolikt eller osannolikt eller fakta som utifrån sin dömande karaktär sannolikt bör avfärdas om det inte finns något som med tydlighet styrker uppgifterna. De kan inte skilje vad som är en indikation på något som är ett priortierat område, eller vad som är farligt. Därav krockar våra värdar. En (jag) försöker utgå från bekräftade fakta, några använder enbart sin fantasi på så lite fakta att det inte kunde förklara en myras arbetsdag. Den senare har makt att inskränka frihet och fysiskt misshandla genom tvångsmedicin och bältesläggning.
Det innebär att med en titel som ger lagligt utrymme för inskränkningar av andras frihet, gå I den enda riktning som pekar mot det förstnämnda I denna mening, dvs att enbart bekräfa sin egen ställning. Istället för att utgå från den sanktion som grundlagen ger mening åt sådana utnämningar, nämligen att alla är lika inför lagen.
Jag hade ingen titel, men jag hade ett intresse som inte hade något ont uppsåt, utifrån en situation som kunde förstås av de som hade möjlighet att ta till sig. Mitt intresse av målsägande var godhjärtat, kanske ville jag för mycket, kanske glömde jag bort att jag borde be om förlåtelse, vissa jobbiga saker glöms emellanåt till fömån för trevligare minnen under jobbiga omständigheter.
Om man uppfattade kontakt förbudet som giltigt och brottet som bevisad skulle jag kunna tagit de veckor eller månader av fängelse som maximalt kunde hade bedömts vara fallet. Finns rejäla rättegångsfel dock, jag fick exempelvis ingen frukost före rättegången och jag förklarade för domare att jag är helt inkapabel att klara den enklaste vardagssyssla före frukost vid 90 % av alla morgnar och så har det alltid varit, även om jag inte förnekat gärningarna I sig. Det innebar att första halvan av rättegången var jag helt utsvulten när jag blev förhörd, och därmed irriterad av trötthet och hunger och den totala omdömeslösheten av domaren, som alltså ansåg att det inte förelåg rättegångshinder. Vad anser man då om den anklagades rätt att försvara sig?
Slutligen förstår jag inte hur 10 års kränkning och utsatthet ska få mig att glömma trevligare minnen mer, om det nu skulle varit en avsikt, med tanke på att rättspsykiatri läkare återkommande frågat obskyrt om jag haft kontakt med K målsägande på senare tid. Om jag haft det, då skulle väl det aldrig varit ett bekymmer för någon, om båda haft kontakt utan att det lett till anmälning, skulle ingen misstyckt, eller ingen känt sig hotad, annars hade det väl blivit ytterligare draman från rättsväsendet. Vad har då denna frågeställning för relevans?
Kan ej heller förstå hur de spekulationer jag hade om att målsägande kunde varit utsatt för något annat än mig, exempelvis en extremistisk vård apparat, skulle försvinna efter de jag varit med om. Om det nu varit en avsikt att sådana tankar skulle försvinna? D.v.s. att ge vård för något de påstått vara en vanföreställning, trots att jag aldrig förutsatt att detta faktiskt har hänt.
Under det att jag utredde, fick jag faktiskt I.o.f.s. tips om sådant. Dock enstaka och inget med underlag eller annan anledning att hänga upp sig på. Under rättegången nämndes däremot hur målsägande mått psykiskt dåligt, hur hon skulle få skyddad identitet (vilket framgår att hon fick), tror tom det nämndes något om skyddat boende (men ej säker, och orkar inte leta nu). Då måste man undra, var I den här historien finns en anledning till att jag skulle vara ett hot som skulle leda till att hon behövde skyddad identiet. Det är en absurditet av så stora mått att det I sig går att jämföra med de 10 år jag var tvångsvårdad utan en enda förklaring.
Att jag inte fick svar på mina kontaktförsök mer än en gång (kort innan jag blev gripen), ett telefonsamtal där målsägande lätt väldigt skraj, upprörd och sade att hemska saker skulle hända mig om jag fortsatte kontakta henne gör att proportionerna I olika människors ageranden blir ännu mer ohållbara. I alla fall såvida detta inte var ett svar utifrån att hon visste att jag nyligen blivit torterad på rättspsyk.
Att mitt agerande I något skedde skulle uppfattats som oproportionerligt, är inte heller orimligt, åtminstone för den inte kännde till min egen situation. Som sagt hade det dock en uppenbar trångsmål situation bakom sig, och ett tillfälligt sökande efter en fast trygg punkt. Jag var förklarade detta vid varje tillfälle som gavs. Det återges däremot I princip ingenstans I de 2 utredningar som gjorts. Varav den andra bara bekräftade den första. Precis som rättspsykiatrin kontinuerligt kopierat tidigare utlåtande utan en ansats till ny bedömning. Förutom vid ett tillfälle, av en läkare som dock fick avsluta sin tjänst efter 3 månader och som omkullkastade alla tidigare bedömningar.
Jag hade en god tanke om målsägande, och har det fortfarande. Tiden har gjort att gåtan bränt sig in som ett märke I pannan. Den fanns hela tiden under tvångsvården, men då konfigurerad, bedövad, av hemsk medicin. Tanken försvinner dock inte varför någon inlett extremt stora och dyra operationer utifrån en för mig och rimligen målsägande inte alltför omfattande händelser.
Idag mår jag 10 ggr bättre än jag någonsin gjorde under den tid jag blev tvångsmedicinerad, om man bortser från kosmetisk effekt av att inte reagera och känna verkliga kränkningar. Idag är istället tanken och känslorna fria igen, vilket innebär att bli en hel människa igen. Tanken var och är ändå delvis densamma kring faktiska och relevanta frågeställningar ingen kunnat svara på. Vid de flesta av försöken att nå målsägande, så var inte målet att ha kontakt med målsägande I sig, utan det var den omfattande verksamhet som förtalade, störde och jagade mig jag försökte få svar om, utan att kunna förklara anledningen till denna hysteri. Jag ville I det naturligtvis att situationen för målsägande skulle vara bästa möjliga, samtidigt ville jag undvika bli dömd för anklagelser jag inte begått. (äldre saker åtalades jag inte för).
Den enkla sanningen som nämnts I RPU, att målsägande inte ville ha kontakt med mig och hon ville ha ett kontaktförbud, är inte frågan jag främst ställt. Dom nämnde det för att få möjligheten att ljuga om att jag skulle varit helt oförstående inför det, vilket aldrig tidigare varit fallet, om jag hade haft den inställningen hade jag inte haft någon anledning att utreda och ställa frågor till personal inom rättsväsende och rättspsykiatri (vilket inkluderar poliser, åklagare, domare). Men det verkar som att åtminstone för 12 år sedan, blev det extremt hotfullt, våldsamt och absolut nödvändigt att låst in mig för att jag ställde sådanda frågor.
Att tänka utan koppling till känslor kan möjligtvis ge psykos, men det hände inte mig, varken under vårdtid eller före, eller efter. Ptsd har varit ett faktum av behandling sedan inledningen av denna vård, men att medicinera med antipsykotisk medicin är inget gångbart recept för ptsd, förmodligen ännu mindre så utifrån en narkolepsi/hypersomni diagnos jag fått många år före rättspsyk. Att bli tvångsmedicinerad under 10 år utan att man uppvisar symtom är inte medicinsk praktik någonstans, efter ca 1 år så börja man alltid seponera medicin om man är symtomfri. Idag fungerar tanken snabbare, smartare, men fortfarande väldigt varierande vakenhet, och mer komplicerad nattsömn än någonsin tidigare.
Aktivering pga ptsd är inget bra recept mot tendens till låg vakenhet som brukar vara över hela dygnet. (det är reglering av dag o natt som är problem vid dessa diagnoser).
Tanken går därför ofta till målsägande. Oavsett hur hon uppfattade mig under dessa händelser, hur uppfattar man följder för andra och sig själv I efterhand. Jag har varit 10 år I tvångsvård och under den mesta av den tiden inte gjort hört av mig till någon eller gjort ett väsen av mig, definitivt aldrig till målsägande. Undantaget är när jag flydde från rättspsyk 2019 och inledde denna blogg (men till omvärlden, aldrig till målsägande). Hon fick skyddad identitet, någon form av psykiatri eller terapi (det som I alla fall skrämmer mig mest av allt I Sverige, “vård”, åtminstone så fort någon börjar incinuera en koppling till psykiatri/rättspsykiatri, vilket ju inte är jättebra utgångspunkt vid ptsd och sömnproblem. I övrigt inte speciellt rädd av mig när jag inte har antipsykotisk medicin I mig.
Var finner någon part I detta proportioner. Jag undrar. Precis som att jag en gång undrade varför hon påstod att jag skickat 30 sms per dag under Uppsala tiden. Gjorde hon det för att jag skulle förstå hon kom med en oproportionerlig lögn och att inget hade med verkligheten att göra. För den som misstror borde ju I sådana fall polisanmälan skett då och inte 12 år senare.
Allt saknar proportioner. Ingen har kunnat ge ett svar. Om någon har ett förslag är ni välkomna att höra av er.
Av hänsyn till målsägande avslöjas inte namn I denna blogg. De som känner till gör det ändå.
.-.kl 2100 publiceras IVO beslut från 2016 efter att jag anmält bältningen…
FOTNOT:
*1) Som alltså inleddes med rättspykiatri, men pga kopian av ursprunglig bedömning och en märklig bostadsvärd (anlitad av kommunen) plötsliga vändning och anklagelse mot mig så uppstod tydligen möjligheten för några poliser att åka till mitt boende med en denna fåordiga läkare, detta skedde direkt efter att jag lugnt pratat med socialsekreterarna att allt skulle vara i sin ordning med bostadsvärden igen varför mötet med dessa togs emot med chock och rädsla om eventuellt ny tortyr genom bältesläggning. Ett vårdintyg med spretiga och helt irrelevanta ting om hur saker försvunnit från allmänna utrymmen i detta boende (de bodde några tiotal människor där), därefter an slutenvårdsläkare som utan att ange observation, sammanhang eller uppgift och som blev fortsättningen under 4 veckor. 4 veckor i allmän slutenvård. Den almäna slutenvården (under LPT lagen) får nämligen bara 4 veckor på sig innan de måste förnya anmälan till förvaltningsrätten. Och utifrån att en patient blir upprörd av att bli kidnappad kan man koka en vidrig sopa under ett kortare period, men det blir svårare att upprepa när man därefter inte visar några tecken på att ifrågasätta, och naturligtvis inga psykotiska symtom heller som ju inte funnit tendens till ens när kidnappningen inträffade. Trots dessa relativt händelselösa 4 veckor inleddes, vad som åtminstone ser ut som ett mordförsök, med övermedicinering som ledde till andnöd – journal från detta publiceras i kommande inlägg.
